Elden föddes i värme och rök och ljus. Likt ett övernaturligt monster som kravlade sig ut ur livmodern vaknade den till liv med ett sprakande som växte till ett dån.
Och förändrade allt inom några praktfulla sekunder.
Likt ett monster slingrade den sig, ålade fram över ytor av trä och svedde det som hade varit ren och ljust med sina svarta, mäktiga fingrar.
Den hade ögon, röda och allseende, ett intellekt så lysande och fulländat att den memorerade allt i sin omgivning.
Han betraktade den som ett slags väsen, en förgylld, blodröd gud som fanns till enbart för att förgöra. Och den tod det den ville ha utan barmhärtighet, utan nåd. Med sådan glöd.
Allt och alla böjde sig för den, föll på knä i dyrkan samtidigt som de förtärdes.
Men den var hans verk, skapad av honom. Så det var han som var eldguden. Starkare än lågorna, slugare än hettan, mäktigare än röken.
Den hade inte levt förrän han gav den liv.
Medan han såg den födas greps han av kärlek.
Prologen ur en bok som heter MÖRDANDE HETTA skriven av Nora roberts.
Fastnade sååå för denna text. Tyckte den var helt underbar. Att man kan beskria en eld så häftigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar